Då var det kanske dags för mig att verkligen skriva mer seriöst. För jag är i grund och botten ofta för seriös och det tar tid för mig att slappna av och släppa loss barnet i mig. Visst finns barnet i mig, det krävs bara lite ansträngning att plocka fram det.
I vilket fall som helst så hade jag tänkt att jag ska berätta lite mer utav mitt liv och mina upplevelser och jag tror att många kommer att känna igen sig själva som personer i det jag har att säga. Jag är ju knappast ensam i världen om att vara en människa.
Så jag har gett mig ut på okänd mark så sent som i fredags (fredag den 13e mars). Dejtingträsket är kanske inte riktigt där man alltid vill befinna sig, men jag har tagit ett stort kliv in i det! Jag gjorde det för min egen skull. Inte för att jag kan, utan för att jag verkligen vill. Det var länge sedan jag var så seriös med dejtandet och det har ju självklart sina anledningar. Men för att berätta hur det ser ut idag måste jag börja från ruta ett och berätta om hur det såg ut då.
När jag först började ”dejta” var jag 16-17år och hade då egentligen ingen aning om vad det hela innebar. För mig var det kul och intressant. Allt var nytt och jag ville prova på mycket som jag tidigare aldrig hade trott att jag skulle våga. Och som den hopplösa romantikern jag var (och konstigt nog fortfarande är än idag) så hittade jag mig ett ”riktigt kap”. En person som jag allt trodde jag skulle få uppleva massor av fina ögonblick med. Det var också egentligen första gången jag kom i kontakt med det som man kallar för kärlek. Jag trodde att allt skulle bli bra och sluta lyckligt. Det var min första kärlek och jag trodde aldrig att det kunde ha en baksida. Man pratar ju ofta om hur bra kärlek kan vara, men även hur jobbigt och frustrerande det kan bli. I mitt fall existerade inte baksidan och de fem månaderna var förmodligen de mest lärorika i mitt liv. Jag var kär och blind för allt som hände runtomkring mig. Mina vänner fanns där och var en bra hjälpande hand när jag inte förstod hur det skulle gå till.
Fem månader senare, när allt var frid och fröjd och man var lycklig över att få ha någon vid sin sida, så vaknar upp på morgonen. Dricker sitt kaffe och förbereder sig för skolan. Mitt upp i allt ringer telefonen som spräcker den lilla bubbla man befinner sig i! I mitt fall blev jag lämnad på ett sätt som jag personligen tycker är brutalt och okonventionellt! Det samtalet handlade om att min ”andra hälft” skulle ta flyget två timmar senare till Australien. Det var ett hej då som aldrig riktigt fastnade i mitt huvud. Och det tog bra lång tid att inse vad som i själva verket hade hänt. Där stod man då, ensam i februari regnet, blöt och förtvivlad, utan tankar, utan känslor, helt förstummad. Livet gick vidare och allt var ”normalt”, eller det trodde jag i varje fall.
Många veckor, om inte månader senare slog det mig vad som egentligen hade hänt. Jag insåg själv att jag inte hade velat inse fakta! Jag tänkte inte låta det förtära mig. Så jag döljde det på bästa möjliga sätt från min omgivning, klistrade på ett leende som om inget hade hänt och levde vidare. Med tiden, tänkte jag, så skulle jag vara så van vid den falskheten, att inte ens jag själv skulle kunna se sanningen när jag såg mig själv i spegeln. Men man kan endast lura sig så länge som känslorna tillåter en!
Jag gav mig snabbt ut i dejtingträsket igen och ignorerade alla signaler som mitt hjärta och hjärna skickade ut. Varje dejt blev en förhoppning och likaså blev varje dejt ett misslyckande. Efter ett antal dejter försvann så också förhoppningarna. De tynade bort och varje person man nu träffade var bara en i mängden som man visste skulle komma och gå. Jag låste in mig själv, byggde upp mig mur, min försvarsmekanism och det var så jag hanterade mitt misslyckade ”förhållande”.
Ett år gick och allt var det samma… Två år gick, fortfarande ingen skillnad. Till slut var smärtan så stor att jag också låste ut mig själv från min omvärld! Jag satt bokstavligt talat på mitt rum i sex månader och bara tänkte. Hur kunde det gå så fel? Låg felet hos mig, eller var det helt enkelt något som inte gick att förklara? Så långsamt började också mitt enorma sår läka. En tuff tid väntade och jag åtog mig uppgiften att ta itu med det! En uppenbar depression och mycket mentalt arbete för att plocka fram alla svar som krävdes. Jag visste att smärtan skulle bli oundviklig, men också att smärtan långsamt skulle äta upp mig om jag inte gjorde något! Till sist hade jag lyckats inse att man bara kan fly från sina problem ett tag, men att de slutligen alltid hinner ikapp en. Och berget av problem som jag skulle bestiga var högt och jobbigt. Det tog all min engergi att ta mig an denna uppgift och jag gav till slut upp skolan. Jag ahde kommit tillräckligt långt i processen för att inse att ett avbrott skulle vara mer som en hjälpande hand än själpande.
Väl då började också mognadsprocessen komma igång i all sin hast. Ett jobberbjudande blev till ett jobb och självkänslan kom långsamt tillbaka. Såret blev till skorpa och skorpan blev långsamt till ett ärr. I mitt ärr kunde man läsa av min personlighet och min brist på försiktighet. Där kunde man också se hur allt gick till. Och det var först nu som jag verkligen började öppna upp mig själv. Inte bara för mig själv, men också för min omgivning, vänner och familj. Jag hade en historia att berätta. En historia som kanske skulle kunna hjälpa andra att förstå samtidigt som den hjälpte mig att bearbeta och komma över den sista lilla biten av berget. Nu var jag nära mitt mål!
Såhär fyra, fem år senare är berget bestiget och skorpan är helt borta. Ärret finns där och jag bär det med stolthet. Jag skäms inte över det och om någon påstår sig veta vad jag tycker, tänker och känner, så har den personen fel! Men jag berättar gärna min historia för jag tror att den också kan vara lärorik för andra som verkligen är villiga att lyssna.
Sorgeprocessen är lång, ensam och kall, men också lärorik och det är då man ska passa på att verkligen lära känna sig själv! För det är inte alltid så uppenbart att man gör det… För att ta sig ur en depression krävs inget annat än att man blir igensprungen av sina problem, vad de än kan vara, att inse problemen och att man inser att den enda människan i världen som kan ta en ur svackan är en själv! Jag gick till en psykolog och allt hon kunde säga var ”Du är på god väg! Kämpa på, stå på dig och ge inte upp!” Sedan sa hon också ”Jag tror nog inte att du behöver komma hit längre, du har förstått vad detta går ut på och att det bara är du som kan lösa ditt problem. Jag är stolt att en så ung människa så gärna vill kämpa och ta sig ur problemen som du vill!” Det var min andra gång hos psykologen och också den sista.
Det ingen någonsin berättade för mig var att en sådan process kunde forma mig som person. Jag som alltid var den kalla typen, han som kunde stänga av sina känslor när som helst, började mjukna upp. Muren vittrade sönder och samman och idag kan jag stolt medge att jag lärt känna mig själv. Jag är inte rädd att drömma mig bort! Jag vågar och jag vill och det viktigaste av allt… Jag skäms inte över det!
Så nu har jag som sagt gett mig ut i dejtingträsket och jag måste säga att det är riktigt läskigt. Jag har så länge hållt mig borta i rädsla för att behöva gå igenom samma sak en gång till. Och visst är jag fortfarande rädd, men jag är inte rädd för att ge det ett nytt försök!
I fredags var jag då ute och för första gången på många år kände jag mig levande. Jag har inte känt nervositet över en dejt sedan många år tillbaka och gud så skönt det var. Visst var det pirrigt och inte alls lika lätt som jag trodde att det skulle bli. Allt var inte perfekt, men nog blev det bättre än jag hade väntat mig! Nervositeten är fortfarande kvar och den är smått jobbig. Ibland stannar hjärtat till eller slår lite för fort, ungefär som när man åker upp för en backe med en bil då den plötsligt börjar åka ner för och hjärtat sitter i halsgropen. Hur som helst blev dejten lyckad och jag åkte hem glad. Det var länge sedan jag vågade ha förhoppningar, men nu vågar jag än en gång hoppas. Jag har lärt mig att gå in utan förhoppningar är som att göra något man egentligen inte vill. Finns inget engagemang, hur ska man då någonsin kunna få ett framtida förhållande att fungera? Jag vet att det inte går! Ibland krävs en riktig paus för att kunna se sig omkring och vånda sig innåt innan man är redo för att ta nästa steg.
Idag känner jag mig som en ny människa. Det kanske inte märks så mycket, men jag känner det när jag ser tillbaka på hur jag brukade vara kring ämnet kärlek. Mycket har hänt, mycket kommer säkerligen hända framöver, men en sak är säker! Den saken är att jag alltid kommer gå in helhjärtat i dejtandet hädanefter. Det spelar ingen roll hur blyg jag, för det är jag, eller hur jobbigt det kan vara att framföra mina känslor i ord och handling, för det har jag också svårt för, men jag jobbar på det. Långsamt ser jag att det går framåt och jag är glad över det 🙂 Det är inte lätt, det är det aldrig, men vi vet hur man aldrig ska säga aldrig. Aldrig kan ändras till ett kanske och sen till något mer positivt. Det gäller bara att man vågar blotta sig och det gör jag mycket mer nu än förr. Jag är mer öppen med vad jag känner och det har aldrig spelat en så central roll i mitt liv som det gör idag och jag är också säker på att den delen kommer växa och utvecklas till något riktigt positivt en vacker dag. Det är bara att kämpa och stå på sig, ingenting är omöjligt!
Nu kan jag också säga utan att skämmas att ju längre det gått efter tiden med mitt ex, så har det på ett sätt blivit mycket lättare. På ett annat sätt har det blivit tuffare! För varje dag, vecka, månad och år som går så blir det jobbigare att sova om nätterna. Längtan efter någon att vakna upp med på morgonen blir större och större och någon att dela sina goda och dåliga sidor med. Fram till nu har jag alltid hållit saker som dessa för mig själv, men jag känner inte någon press på mig och därför säger jag det högt nu! Jag känner mig ensam väldigt ofta när jag ligger i min säng på kvällarna och tittar på taket istället för att sova. Nätterna blir längre och längre för var år som går i ensamhetens skugga, men samtidigt växer sig min längtan efter något stadigt och tryggt starkare hela tiden och jag tänker inte ge upp, speciellt inte nu när jag tagit mig så långt!
Visst känns det konstigt att behöva blotta sig på det här viset, men det är kanske bäst så att berätta historien för de som faktiskt orkar och vill lyssna till den. Alla är ju inte alltid så villiga att ta till sig av det man har att säga och det jag har fått sagt här är inte alls mycket utav allt jag egentligen har att säga, men det är en del av mig, som jag efter många om och men (och många år) äntligen kan dela med mig utav.
Till sist vill jag tacka framför allt Sharon för att hon har varit så stöttande under de här åren som har gått. Hon har hjälpt mig att ta kontakt med mina känslor, att lära mig visa dem och att lära mig visa uppskattning bättre. Hon har även visat mig att det är okay att prata om det och att det blir så mycket lättare när man tar ett steg i rätt riktning, trots att man egentligen inte vågar av rädsla för att allt ska gå i kras. Tack Sharon, du är en ängel, du är en förebild till alla män och kvinnor som verkligen tror på kärleken och du är framför allt en mycket god vän och sist men inte minst, min hjältinna!
Och som Maja sa ”Sigge, du har verkligen bra vänner!” Det stämmer så bra Maja! Utan mina vänner hade jag aldrig lyckats ta mig fram i livet. Jag har inte alltid hållt med vännerna, men att ha ett öra öppet för förslag har hjälpt mycket. Alla vänner som hjälpt mig är värda guld, ni har lärt mig så mycket och jag kommer förmodligen inte kunna återgälda er detta på något sätt mer än att försöka vara en lika god vän tillbaka.
Och till sist som en vän sa till mig ”Don’t forget to smile every once in a while. It actually helps more than you think! And stop sometimes to look around yourself, feel what there is to feel, embrace your feelings and learn from them. If you manage to allow yourself to do that, you will also know how to live a life full of joy and happiness, no matter what. You’ve earned it just as much as everybody else!”
With love and gratitude to all of my friends!
Srdjan D. Simic
The story of my life - Srdjan's Place 