Cold nervous day…

A new day, a new week… The fourth birthday for September is over and now only four are left. September is like Christmas in this family wth all the birthdays and celebrations. No wonder I’ve grown sick and tired of birthdays. Not only do I have to spend a lot of money on celebrations, I also have to do it pretty much twice a week in September. Not to mention that one only gets older and older…!

Anyway, as I said, it’s a new day and a new week. Today is a big day for me. The second tattoo is getting closer and closer. At 1pm, I’ll be sitting in the chair, getting my new tattoo and I’m not getting any less nervous. I hope I’ll survive to see the end of today… If not, I’ll know that it was the pain from getting the tattoo that killed me 😛

And before I end this… Is it me or is it cold as hell today?

Bisous

Srdjan D. Simic

Grattis älskade mamma!/Mandsomsprovet?

Födelsedagar, födelsedagar, födelsedagar… September är fyllt av födelsedagar i min familj. Idag fyller min mamma 50 år och det är inte dåligt om jag får säga det själv.  Om bara sex dagar är det då brorsans tur, han blir 30 och det är heller inte dåligt. Mäktiga siffror om jag får säga så själv. Utöver de här runda talen, så har också jag fyllt år denna underbara månad, för två veckor sedan snart och dagen efter mig fyllde min pappa år. Vi är fem i familjen och jag undrar egentligen vad våra familjer brukar syssla med i januari månad egentligen!?

Imorgon väntas en stor fest i morsans ära. Pappa fick förra året när han fyllde 50 en resa till Wien (tillsammans med morsan och mig), så i år ska mamma få en fest utan dess like! Det kommer att bjudas på smörgåstårtor, sallader, grillat, ugnsbakat, stekt, kokt, glutenfritt, panerat, friterat och jag skulle kunna hålla på hela dagen. Kort sagt, det kommer bli mycket mat för att mätta de ungefär 30 gästerna som ska komma imorgon.

Själv har jag dragit på mig en förkylning och har en konstig febrig känsla. Mestadels av tiden jag varit sjuk så har jag inte haft feber, men igår slog den till, en låg feber på under 38 grader. Sedan dess har jag hållit den i schack med tonvis av te, alvedon och c-vitaminer. Just nu mår jag helt okay.

Så helgen är här och jag inväntar min stora dag som är på måndag. Då är det nämligen dags för nummer två. Haha, ja det låter väl roligt att skriva nummer två, men såhär ligger det till. Nummer ett kom för snart två år sedan och man kan kalla det för min ”stora debut”. På måndag kommer nummer två som är betydligt större, märkvärdigare och fräckare. Definitivt mer maskulin och den kommer säkerligen göra väldigt ont. Hmm, jag undrar om inte nummer två blir mitt mandomsprov? 😛 Fattar ni vad jag pratar om? Hehe, det är tatueringar jag pratar om 🙂

Nej, nu ska jag äta klart min mat och sedan försöka hjälpa mamma med alla förberedelser, ingen vila tills sista tåget har gått.

Jag vill ändå tillägna detta inlägg till mamma Kristina som fyller mäktiga 50 år. Och det vill jag göra med den här länken som är till en av de bästa låtarna jag vet! Boyz 2 Men – A Song For Mama

Jag älskar dig mamma!

Bisous

Srdjan D. Simic

21 år, 361 dagar, 23 timmar och 20 minuter.

Om ungefär en timme är det exakt tra dagar kvar till min födelsedag. Jag föddes mitt på dagen den 6e september 1987. Så blir man 22 vilket känns helt OK.

Födelsedagar är väl inte det jag ser mest fram emot under året, men de kan vara trevliga. Förra året spenderade jag min födelsedag i Wien. Gick runt på stan, fikade och åt gott, det var definitivt trevlig. Spenderade tid med föräldrarna och brorsan samt hans sambo. Jag är inte jätte mycket för att festa och fira stort. Finns annat jag hellre spenderar mina pengar på. Presenter är ju inte fel, men jag brukar inte önska mig något speciellt. I år gör jag dock det. Weeds säsong fyra… Det är allt jag önskar mig i födelsedagspresent.

Ärligt talat så stressar jag faktiskt lite i och med att jag skall jobba snart så jag får ta och avrunda här.

Bisous

Srdjan D. Simic

Din förlust – Min vinst!?!

Finns det någon som tänkt på begreppet ”Någons förlust är någon annans vinst”? Jag råkade komiskt nog ut för det idag. Den här veckan ringde min gamla chef upp mig från postterminalen och beskrev hur min arbetskollega, eller rättare sagt före detta arbetskollega (jag är inte anställd på posten längre), var tvungen att operera sig och de på posten behövde någon som kunde hoppa in extra. Visst är inte extra sådär wow, men det är bättre än inget alls. Så i dessa negativa och arbetslösa tider, så tar jag alla erbjudanden om jobb som ytterst positivt. Trots det lider jag med min arbetskollega som måste operera sig.

Men är det verkligen möjligt att kunna vara glad för sin egen lycka, samtidigt lida med någon annan när de två sakerna hör ihop väldigt mycket? För utan den ena skulle den andra inte existera! Well, jag är osäker, men det kanske går om man ser på saken från olika perspektiv. Jag är ju på ett sätt ändå glad att min arbetskollega måste operera sig eftersom hans förlust är min vinst. Från ett annat perspektiv kan jag säga att jag tycker synd om honom eftersom det aldrig är lätt att gå igenom en operation och ibland drabbas flera när en drabbas.

Det känns nästan som att jag har dubbelmoral, men det kanske är så. Inget jag kan undvika, inget någon kan undvika tror jag. Så i slutändan frågar jag mig själv. Vad för människa är man om man tänker att någons förlust är någon annans vinst? Är man en god eller ond människa? Ha i åtanke att ingen har gjort någon illa. Det råkade vara slumpen som avgjorde det hela. Om vi leker med tanken att ödet existerar, är det då ödet som är ont mot en människa och gott mot en annan? Vilken tankeställare! Jobbigt värre, men jag tror lite på en kombination av allt.

På tal om ingenting så har jag lovat Maja att jag skall skriva ett gäst inlägg i hennes blogg. Temat håller jag hemligt, men lovar att det kommer inom en snar framtid 🙂

Bisous

Srdjan D. Simic

Gammalt blir till nytt…

Här sitter man och lyssnar på musik denna underbara första september. Lyssnar på Whitney Houstons nya skiva I Look To You och jag är inte sådär extremt imponerad av hennes ”comeback”, men kan ändå inte hjälpa att digga med till musiken. Det finns dock ett undantag i hennes nya skiva. Call You Tonight och I Look To You är de låtarna tycker är bäst på skivan. Fast precis som med Mariah Carey, så kan jag inte hjälpa att bli en gnutta besviken när man lyssnar på den nya skivan. Jag är uppvuxen med gamla ballad Whitney och det är så jag kommer komma ihåg henne bäst. Like I Never Left med Akon är också väldigt bra. Jag behöver dock fler lyssningar innan jag riktigt kan säga vad jag tycker. Några låtar kommer säkert växa efter att man lyssnat på dem några gånger. Jag kan säga som så att det ändå finns några låtar med lite ”sväng” i som är värda att lyssna på. C’mon, it’s Whitney Houston after all!

Anyway, jag känner inte att jag kan skriva på tom mage så jag ska nog ta och äta lite frukost. Kanske skriver mer sedan om jag orkar… We’ll see 😛

Bisous

Srdjan D. Simic