Mmm… Jag sitter och äter vitlöksbaguette. Sjukt gott! Samtidigt sitter jag och lyssnar på One Republic nya skiva Waking Up som är helt OK. Den är långt ifrån dålig. Texterna på den nya skivan är bättre än på de andra, men musiken är inte lika bra så det blir väl lite så att jag tycker att de är lika bra. Den ena är bättre än den andra och vice versa på helt olika sätt!
Men musiken är inte det enda jag lyssnar på om jag ska vara riktigt ärlig. Efter en lite ”hetsig” diskussion med Josipa igår så har jag haft fullt upp med att tänka igenom vad för typ av vän, kusin och person jag är. Jag vet inte hur folk tycker om mig rent allmänt. Alltså om jag är en elak människa och så vidare. Jag vet dock nu med all säkerhet att mycket av den vänskapen jag byggt upp med mina allra närmsta vänner har gått efter mina spelregler. Det har med andra ord varit lite sådär My way or the highway! Detta måste jag försöka ändra på.
När jag fick höra allt det här igår så ställde min hjärna in sig i försvarsposition omedelbart, men det tog inte för lång tid att inse att det kanske var fel sätt att se på saker och ting. Och även om jag kanske inte är världens roligaste människa att umgås med alla gånger så vet jag själv att jag kanske har en del att arbeta med. Jag kommer aldrig att bli perfekt, men jag vill och tänker försöka att bli mindre dålig på det som redan är min negativa sida. Jag önskar att jag hade insett det själv och betydligt tidigare än så, men det kanske är sant att alla ibland att man behöver en knuff i livet. Jag är självklart ledsen för att jag behövde lyssna på det, det var jobbigt, men jag är ledsen och besviken på mig själv. Jag är tacksam att jag fick höra det. Det visar bara att mina vänner inte gett upp hoppet på mig. Och även om det var mycket negativitet att ta in så tror jag att mycket utav det kom från hjärtat och mycket av det var sagt av kärlek. Både Josipa och Miko hade bara kunnat strunta i det och låtit vänskapen tyna bort. Så tack för att ni inte gjorde det. Utan er, framför allt Josipa för att du tog dig styrkan och modet att säga allt du hade på hjärtat. Jag har varit där och jag vet hur svårt det är! Jag önskar som sagt bara att jag inte hade betett mig så från första början. Då hade vi båda sluppit ta itu med all negativitet!
Och den här delen vill jag tillägna Josipa, för du är den personen i mitt liv som verkligen berört mig mest. Jag vet att jag är urusel på att visa det, men därför tänker jag låta det skrivas ner så att alla kan få veta det! I’ve put you through shit no one could possibly imagine. Ändå har du varit här för mig. Du har så många gånger bara lagt allt bakom dig och låtit mig fortsätta. Jag kan inte beskriva med ord vad som rör sig i mitt huvud, men om jag kunde ta tillbaka tiden så skulle jag tveka en sekund! Jag skulle verkligen göra det för att du skulle slippa gå igenom den här skiten. Och jag skulle kunna be om ursäkt och gå vidare i livet, men det tänker jag inte göra. Jag tänker stå mitt kast, jag tänker ändra på det och visa att människor visst kan ändra på sig! Jag älskar dig och om det fanns ord som kunde beskriva det så skulle jag säga det dag ut och dag in i resten av mitt liv! Livet får vara hur dåligt som helst, men så länge jag har dig så vet jag att jag på något sätt kommer allt bli bra. Jag hoppas att du en dag kan känna likadant, att du har mig på samma sätt som jag har dig! Jag är så tacksam för att du visat mig den rätta vägen. Och det gäller även Miko, Jonte, Maja och så många fler vänner än så!
I fell hard! But I will stand right back up! Now is the time for us to rise! And together we will march! Never again alone!
Bisous
Srdjan D. Simic
The story of my life - Srdjan's Place 