Srdjanapolis – Den sanna glädjen är skadeglädjen!

Idag satt jag och spelade Sim City nästan hela dagen. Jag byggde flera städer och allt eftersom det blev lättare och lättare så valde jag svårare spelalternativ. Så till sist valde jag den absolut svåraste nivån. Jag började med -10.000 vilket innebar att jag var tvungen att ta ett lån för att ens lyckas bygga något över huvud taget. På något konstigt sätt lyckades jag bygga upp en stad vid namn Srdjanapolis (Ja, riktigt ego, jag vet!). Ett Srdjanopolis som vid 150.000 invånare inte hade en skola, ett polishus, inga sjukhus fanns där. Vi ska då heller inte tala om hur hör brottsligheten var eller hur fruktansvärt nedskräpad staden var. Men staden växte och lånen försvann och till min stora glädje började ekonomin långsamt att vända. Det var då dags att långsamt byta ut alla kolkraftverk som försörjde staden med el med ett kärnkraftverk. Saken är den att kärnkraft är inte att lita på. En härdsmälta senare byggde jag upp massa kolkraftverk igen. Staden fortsatte att växa och sakta men säkert så byggdes skolor, parker, sjukhus polishus och diverse annat viktigt upp. Invånarna blev gladare, men det återstod att sanera efter härdsmältan och rena luften och vattnet i staden som var extremt förorenade! Fyra timmar senare satt jag där med en stad som fick el av något konstigt framtida kraftverk som inte producerar föroreningar. Det blev mycket renare och jag var gladare än någonsin att allt hade gått bra trots att det hade varit så jobbigt i början! Så jag började bygga ut staden ännu mer och befolkningen ökade i takt med att kriminaliteten sjönk. Där byggdes hamnen upp och också en stor flygplats. När staden nått en befolkning på 800.000 så kom nästa bakslag! Batteriet på min jävla iPhone tog slut och telefonhelvetet dog! Jag hade alltså suttit i timmar och kämpat helt i onödan utan att spara en enda gång! Riktigt smart! Och för er som undrar vad som händer nu så kan jag säga att det är bara till att börja om från början! Ja, det suger riktigt rejält! Men hur sur jag än må vara kan jag inte hålla mig från skratt. Det här är en sådan där typiskt stund i livet då man vill slå sönder allt för att det gått fel (speciellt med saker som är totalt betydelselösa som Sim City!). Ja ja, jag orkar verkligen inte skriva mer, men jag hoppas att det finns de som fått sig ett gott skratt på min bekostnad. Jag har skrattat bra mycket över det här, så det är lugnt! Skratta på. Man lever längre om man skrattar sägs det ju!

Bisous

Srdjan D. Simic

Me and my baby… Or should I say iPhone and the baby Srdjan?

Nu har jag haft min fina iPhone i fyra dagar och jag måste säga att den är väldigt enkel att använda. Jag trodde inte att det skulle bli så enkelt i första hand och var säker på att jag hade överskattat min tekniska förmåga. Men med lite rådgivning från Miko och lite testande fram och tillbaka så gick det galant! Nu har jag fixat till den och är mer än nöjd. Det är så löjligt enkelt att använda den här telefonen att man nästan känner sig som en idiot. iPhone är som skapad för åldergruppen 5-7år (om man räknar vett i huvudet). Så jag känner redan nu att jag kanske kommer att tröttna på den här mobilen snabbt, men nu är jag nöjd och fortfarande uppspelt. Det återstår att se hur länge denna glädje varar 🙂

Bisous

Srdjan D. Simic

Bittra dagar

Jag kom att tänka på något alldeles nyligen. och tur nog är det så att jag för en gång skull är hemma för att kunna skriva ner det i bloggen!

Finns det någon där ute som någonsin tänk på hur bitter man kan bli efter alla dessa år? Jag måste faktiskt, med handen på hjärtat, erkänna att jag känner mig bitter. Det är verkligen jobbigt. Man grubblar och grubblar över saker som sällan har någon stor betydelse och kommer på sig själv efter år och år av grubblande att man blivit bitter. Hur blir man av med denna bitterhet? Hjälp, snälla någon!

Alltså, jag vill ju inte påstå att jag går runt och är sur hela tiden, men även om jag har en bra dag så finns det i bakhuvudet nästan konstant. Ibland vill man bara skrika, vissa kanske vill prata, jag vill bara få ur mig denna bitterhet, helst genom något aggressivt, typ genom att slå sönder en svindyr gitarr. Eventuellt något som kräver mycket adrenalin, något i stil med bungee jumping. Ahh, något måste göras åt denna bitterhet. Såhär kan man inte leva livet ut. Det värsta är ju att när det väl brister så tar man ut det på de man älskar allra mest. Det är just det som gör livet ännu bittrare. I thought life was supposed to be sweet… Well, det är ju som det är. For now…

Bisous

Srdjan D. Simic

Nu är det gjort! Jag har beställt en ny mobil!

Nu var det verkligen ett tag sedan jag skrev något sist! Och nu har jag verkligen något nytt att komma med!

Som de allra flesta (som känner mig) vet, så har jag haft en del problem med mobiltelefoni. 2007 köpte jag en Sony Ericsson K850i som fungerade i dryga elva månader. Ett halvår senare hade jag lämnat in den på reparation en gång för mycket och Elgiganten ersatte den mobilen med en ny C905. Jag var mycket nöjd efter att ha hört bra mycket fint om den mobilen. Men icke sa Nicke! Den har nu gått sönder två gånger och jag har fått nog av service efter service!

Så förra veckan bestämde jag mig glatt nog för att införskaffa mig en ny telefon. Det skulle bli en Sony Ericsson Satio! Well, den suger! Så det blev inte en Satio. Därefter skulle det bli en Sony Ericsson Aino, men tydligen så ska den heller inte vara så värst bra. Så efter att snabbt ha tänkt igenom hela situationen kom jag underfund med att jag skulle införskaffa mig en telefon som inte bara är något att ”skryta med”, utan också en telefon som verkligen är bra! En Iphone! Snacka om att jag är helt utav mig av lycka! Jag kan knappt vänta tills dess att jag får den. Snart så kommer jag slippa Elgiganten för alltid!

För er som är lite osäkra på hur min blivande bebis ser ut så lägger jag upp ett foto 🙂

Bisous

Srdjan D. Simic

Avatar (2009)

Igår var jag i Göteborg med Josipa och Tanja. Där träffade vi Miko för att dra oss vidare till Bergakungens biograf. Vi såg Avatar, en väldigt dyr (mestadels) animerad film om äventyr och kärlek med en släng av krig och en gnutta drama som verkligen sätter sina spår!

Filmen handlar om Jake Sully som är en före detta marinsoldat. Hans tvillingbror skulle resa till planeten Pandora (eller som jag tror att det egentligen är, månen), men dog plötsligt. Så rullstolsbundne Jake får ta över sin döda tvillingbrors uppdrag att göra ”the journey of his life”. Väl där upptäcker han en helt ny värld. Han får för första gången på många år gå och springa igen, han lär känna den inhemska befolkningen Na’vi och deras kultur och seder, men viktigast av allt så får han lära sig varför sambandet mellan natur/miljö och alla levande ting är så viktiga! Utöver det får han lära sig att älska och kämpa för det han lärt sig att älska!

Jag tänkte att jag låter er lyssna på Leona Lewis vackra soundtrack till filmen I see you så att ni kan lyssna på den!

Nu vill jag inte avslöja för mycket eftersom det verkligen är en film man MÅSTE se! Den är så bra och även om Miko tycker att jag snor Majas replik så måste jag säga att det går faktiskt inte beskriva med ord hur bra den egentligen är. Och med två hjälpande händer från Miko så fick filmen fina applåder när den sakta men säkert led mot sitt slut. Det har jag inte upplevt innan, inte på en biograf!

Josipa grät för full rulle flera gånger under de tre timmarna som filmen varade. Själv lyckades jag hålla tillbaka tårarna, men inte helt utan problem. Och Josipa har helt rätt när hon säger att hon vill flytta dit! Vem skulle inte vilja det? Jag hänger lätt på Josipa 😉 Hehe…

Hur som helst så kändes tre timmar inte alls som tre timmar! Och inte nog med att filmen är väldigt vacker och har en bra story så kan man också väldigt lätt dra paralleller mellan människorna i filmen och oss människor i verkligheten. Det är miljö vi pratar om med andra ord. Och hur tråkigt det än låter så tycker jag att det är viktigt att dra upp att man faktiskt blir lite påverkad av den, vare sig man vill det eller inte. Filmen visade i varje fall mig att man inte bara kan ta från naturen, man måste ge tillbaka och leva i harmoni, annars rasar allt vi känner till  samman. Det finns nog många dolda budskap. Själv tänkte jag även lite på att det är väldigt typiskt amerikanskt att man ska ta för sig och leva på andras bekostnad (som t ex. oljan i Irak). I filmen handlar det om annat material, men idén är den samma! Jag tror nog att James Camerons budskap till oss är att sluta vara så giriga och börja ta hand om varandra och det vi har kvar av världen idag innan det går snett! För guds skull! Jag orkar inte sitta och skriva allt det här utan att känna mig tjatig! Gå bara och se filmen, okay? LOVA mig det!

Bisous

Srdjan D. Simic

Make love, not war!

Igår var man då ett litet gäng på sju personer hos Maja på Alideberg för att träffas, ha kul och umgås. Och visst blev det lyckat trots att några fick i sig lite för mycket alkohol. Jag fick det också till slut! För mycket Jägermeister. Så jag skriver detta i ett bakfullt tillstånd! Men seriöst, charadern där i slutet var klockren! Så jävla kul. Det var alltså massa roliga grejer man skulle föreställa. Tavla, Amsterdam, porrstjärna, musse pigg, kiwi, vattenfall, korståg etc etc.

En lyckad kväll var det i alla fall!

Miko och Tanja åkte hem snäppet tidigare, men ersattes av två killar. Och jag fick frågan om jag hatade en av dem. Och jag må ha varit onykter, men det gjorde faktiskt lite ont att höra att man hatar någon. Jag hatar inte någon! Jag må ha svårt för vissa människor, men hata är inget jag har för vana att göra! Om någon tror att jag hatar honom/henne så vill jag verkligen be om ursäkt för det, men också påpeka att om man inte hör det från mig så stämmer det förmodligen inte! Jag är ärlig av mig och säger rätt ut vad jag tycker och tänker.

Hur som helst så hade jag ändå en väldigt bra kväll och jag vill tacka Maja och alla andra för det goda sällskapet. Det hade inte blivit något utan er!

Peace and love!

Bisous

Srdjan D. Simic

Kurt – Xtreme dog’s Don Juan

Idag åkte Pappa, Sasha och Marie upp till Tanum för att kolla på Kurt. Kurt är en 1.5 år gammal Rottweiler hane, renrasig med fin stamtavla och hela faderallan. Kurts fullständiga namn är Xtreme Dog’s Don Juan. Och han är en riktigt mysig liten filur. För jättestor är han inte! Han är liten för att vara en Rottweiler, men byggd precis som en Rottweiler skall vara.

Och för er som undrar varför jag var så ledsen och nere när jag skrev mitt inlägg igår så kan jag meddela er att det berodde på att vi fick avliva vår gamla vovve Atlas pga en massa olika skäl. Jag älskar Atlas och kommer alltid att göra det! Atlas in my heart forever!

Men nu är det en ny vovve i familjen och Kurt som inte bara älskar människor och är social kommer också få all den kärlek och tid han behöver! Och mer därtill. Sasha, Marie och pappa tog med honom hem och när jag såg honom så började mitt hjärta slå på direkten och det där tomrummet som lämnades kvar efter Atlas fylldes upp med det samma. I synnerhet när Kurt kom och lade sig rätt i min famn. När jag såg vilken kärlek den här fina lilla gubben gav mig så hade jag svårt att hålla tillbaka mina glädjetårar! Jag har träffat många mysiga vovvar, men Kurt tar verkligen hem första priset i snällhet!

Nu vet jag att det inte syns så jättebra på bilden, men han lade sig direkt hos mig. Och jag måste bara visa upp min nya lilla bebis!

Bisous

Srdjan D. Simic

Tuffa juletider.

Nu är det nästan midnatt och jag har väldigt svårt att somna… Det var länge sedan jag skrev något över huvud taget så jag tänkte att jag kunde ägna några dyrbara minuter åt att skriva något. Jag behöver skriva av mig ändå så jag passar på.

Lite konstig har den senaste tiden vart, utan tvekan. Mycket har väl inte direkt hänt, men många tankar har kommit och gått. För de som undrar var jag hållit hus de senaste veckorna. Well, jag har jobbat, tatuerat mig (tyvärr blir tatueringen klar först den 1a februari, ni får se den då), träffat lite vänner och familj etc etc. Men det jobbiga under den senaste perioden har verkligen varit jobbigt. Det lättsamma har varit lättsamt. Så därför sitter jag och lyssnar på en mängd olika ballader och försöker så gått jag kan att hålla huvudet högt. Personligen känner jag att ibland måste man nå botten innan man kan resa sig igen. Och det brukar jag göra i min ensamhet som oftast, som nu!

Hur som helst så närmar ju sig julen med stormsteg och det känns inte alls bra. Den här julen som skulle bli så bra och avslutas med att vi går in i ett nytt årtionde kommer nog inte bli det. Självklart finns det logiska förklaringar till det, men det är något jag helst vill hålla för mig själv just nu. När jag är mogen för det så delar jag med mig utav det.

Nej, nu måste jag sluta grubbla och säga något positivt i varje fall! Så jag kom att tänka på julklappar 🙂 Jag har alltid haft problem med julklappar år efter år, men i år blev det enklare än någonsin. Planen var från början att köpa ett head set till mamma för att hon skall kunna prata med brorsan i Wien via Skype. Pappa skulle få en fin grillbok som skulle passa fint inför nästa års grillsäsong (Vi grillar ju mycket). Men med tanke på hur allt utvecklats under dagarna så kom jag raskt på att de skall få en gemensam julklapp. Inget jag vill nämna här dock, det får absolut inte läcka ut! Sasha och Marie får något fint de också så slipper de oroa sig för det. Samtidigt har jag fixat med en fin liten klapp till Sharon som jag tror hon nog uppskattar. Vad önskar jag mig i julklapp då? Ja, det är inte mycket jag behöver känns det som. Miko, Maja och Josipa gör samhället osäkert med deras öppenhet med sex och allt som har med ämnet att göra. Från resterande önskar jag att de är lyckliga och glada under julen. Min största önskning för julen i år är att jag får spendera den i lugn och ro med familjen. År efter år har det varit så mycket runt och under julen  att det aldrig riktigt blivit sådär magiskt som det ska vara. Därför mina vänner… Har jag bestämt att den 25e december står min mobil avstängd, då, som den katolik jag är, firar jag jul.

Nästa vecka inleds bland de tuffaste perioderna rent fysiskt på året. Jul på posten är långt ifrån magiskt, men med ett härligt gäng från brevresningen så hoppas jag att stämningen är på topp, minst alla dagar i december 🙂 Och det tror jag nog att det blir.

Jag mår faktiskt mycket bättre nu 😀 Kändes verkligen bra att skriva av sig. Ja, och se där, klockan är alltså 00.05. Dags att lägga sig.

Take care, sleep tight and sweet dreams!

PS. Till alla mina närmsta. Jag älskar er! DS.

Bisous

Srdjan D. Simic

We keep marching on..!

Mmm… Jag sitter och äter vitlöksbaguette. Sjukt gott! Samtidigt sitter jag och lyssnar på One Republic nya skiva Waking Up som är helt OK. Den är långt ifrån dålig. Texterna på den nya skivan är bättre än på de andra, men musiken är inte lika bra så det blir väl lite så att jag tycker att de är lika bra. Den ena är bättre än den andra och vice versa på helt olika sätt!

Men musiken är inte det enda jag lyssnar på om jag ska vara riktigt ärlig. Efter en lite ”hetsig” diskussion med Josipa igår så har jag haft fullt upp med att tänka igenom vad för typ av vän, kusin och person jag är. Jag vet inte hur folk tycker om mig rent allmänt. Alltså om jag är en elak människa och så vidare. Jag vet dock nu med all säkerhet att mycket av den vänskapen jag byggt upp med mina allra närmsta vänner har gått efter mina spelregler. Det har med andra ord varit lite sådär My way or the highway! Detta måste jag försöka ändra på.

När jag fick höra allt det här igår så ställde min hjärna in sig i försvarsposition omedelbart, men det tog inte för lång tid att inse att det kanske var fel sätt att se på saker och ting. Och även om jag kanske inte är världens roligaste människa att umgås med alla gånger så vet jag själv att jag kanske har en del att arbeta med. Jag kommer aldrig att bli perfekt, men jag vill och tänker försöka att bli mindre dålig på det som redan är min negativa sida. Jag önskar att jag hade insett det själv och betydligt tidigare än så, men det kanske är sant att alla ibland att man behöver en knuff i livet. Jag är självklart ledsen för att jag behövde lyssna på det, det var jobbigt, men jag är ledsen och besviken på mig själv. Jag är tacksam att jag fick höra det. Det visar bara att mina vänner inte gett upp hoppet på mig. Och även om det var mycket negativitet att ta in så tror jag att mycket utav det kom från hjärtat och mycket av det var sagt av kärlek. Både Josipa och Miko hade bara kunnat strunta i det och låtit vänskapen tyna bort. Så tack för att ni inte gjorde det. Utan er, framför allt Josipa för att du tog dig styrkan och modet att säga allt du hade på hjärtat. Jag har varit där och jag vet hur svårt det är! Jag önskar som sagt bara att jag inte hade betett mig så från första början. Då hade vi båda sluppit ta itu med all negativitet!

Och den här delen vill jag tillägna Josipa, för du är den personen i mitt liv som verkligen berört mig mest. Jag vet att jag är urusel på att visa det, men därför tänker jag låta det skrivas ner så att alla kan få veta det! I’ve put you through shit no one could possibly imagine. Ändå har du varit här för mig. Du har så många gånger bara lagt allt bakom dig och låtit mig fortsätta. Jag kan inte beskriva med ord vad som rör sig i mitt huvud, men om jag kunde ta tillbaka tiden så skulle jag tveka en sekund! Jag skulle verkligen göra det för att du skulle slippa gå igenom den här skiten. Och jag skulle kunna be om ursäkt och gå vidare i livet, men det tänker jag inte göra. Jag tänker stå mitt kast, jag tänker ändra på det och visa att människor visst kan ändra på sig! Jag älskar dig och om det fanns ord som kunde beskriva det så skulle jag säga det dag ut och dag in i resten av mitt liv! Livet får vara hur dåligt som helst, men så länge jag har dig så vet jag att jag på något sätt kommer allt bli bra. Jag hoppas att du en dag kan känna likadant, att du har mig på samma sätt som jag har dig! Jag är så tacksam för att du visat mig den rätta vägen. Och det gäller även Miko, Jonte, Maja och så många fler vänner än så!

I fell hard! But I will stand right back  up! Now is the time for us to rise! And together we will march! Never again alone!

Bisous

Srdjan D. Simic

Clean house

I’ve been busy cleaning the entire house today… Okay, I have to admit that I’m not very fond of cleaning. Hmm… I’m not bad at it. It’s just that I don’t like to do it too often. However, when I do it, I do it very good. So the house smells really nice now and I hope mama will be happy 🙂 I did it for her after all!

Don’t have much more to say today. Maybe I’ll write tomorrow!

Bisous

Srdjan D. Simic